1000 hundar, och så jag...

Morgonen därpå blev jag väckt ännu tidigare, jag och matte blev instuvade i en bil och så åkte vi iväg, men inte till samma ställe som dagen innan! (sånt har jag full koll på, försök inte lura mig!). När jag hoppat ur bilen så ser jag ännu fler människor och häftigast av allt; ännu fler hundar!!!

Sen går vi in i ett stor hus, som inte luktar monster, och därinne är det hur många hundar som helst. Jag väntade otåligt på att de där människorna skulle sätta upp burarna igen, här bara måste jag ju upp så jag kunde se alla bättre.

Överallt var det hundar, säkert 1000 stycken, och inte var de stilla heller, det var faktiskt jättejobbigt att ha koll på alla samtidigt, men jag försökte i allafall. Det var första gången (ok, egentligen var första gången dagen innan) jag såg så många som var likadana so jag, men de flesta av dem låg i burar, de har nog inte förstått att man måste ha koll på allt.

Mina öron, näsa och ögon blev nästan utslitna av att ha koll på allt, och inte blev det lättare när mina människor inte stannade kvar på rätt plats utan försvann när jag råkade titta åt fel håll...

Rätt vad det var så började människorna bli mer nervösa, lilla stormatte gick och bytte kläder, stormatte stod och svor över koppel, som om jag skulle behöva ett till, det räcker väl med selen? Och min matte var plötsligt jättenervös hon med... tydligen så skulle de ha samma färg på kläderna och vi skulle ha fina koppel för idag var det en "riktig" utställning, hörde jag dem prata om.

Sen var det dags, jag och mina bröder, Watson, David och Bonus skulle in i ringen samtidigt, och det var kanske därför min matte var så nervös för hon har tydligen inte gjort sånt på 25 år. När man kommer in ska man stå fint en liten stund och sen ska man tydligen springa fint också. Men hur ska jag kunna koncentrera mig på att springa fint när mattan luktar hund? Hur mycket hund som helst! När vi kommit halvvägs så lossnar mattes nummerlapp och hon blir ännu mer stressad, vilket gör mig stressad med. Efter en massa krångel så hittar stormatte en lösning som funkar för mattes nummerlappshållare har gått sönder visar det sig. Ungefär precis då är det min tur... Det slutar med att domaren kallar mig valpig, vad valpig? Jag är ju faktiskt 9 månader! Inte är det väl mitt fel att jag inte har tid at stå still på det är underliga bordet, det är ju min uppgift att ha koll på alla hundar i hallen ju! Hur det gick? Njae, det tycker jag inte att vi ska prata om alls faktiskt...

En stund senare var det en massa krångel och diskuterande igen, tydligen var det nåt nytt på gång. Men jag blev petad från team Turbolines, även stormatte tyckte att jag var för valpig. Efter rasbedömningen så var det bästa avels- och uppfödargrupp och vi gick vidare i båda, eller ja, mina syskon alltså. Men det visade sig att stormatte inte kunde bestämma sig om vi skulle stanna kvar eller inte, hon tyckte visst att det var meningslöst pga domaren, för han kom från Gävle? Till slut ledsnade matte, lilla stormatte och deras bror på stormattes velande och bestämde att vi skulle stanna. Väntan blev lång, jag hade ju inte tid att sova utan var ju tvungen att ha koll på alla hundar... David däremot, han sov han.

Dagen slutade med att människorna var ännu mer nervösa, och sen gick mina syskon in i en större ring, men det gick inte så bra. Stormatte sa till alla andra att hon ju sagt det hela tiden. Alldeles efter så sprang de in igen, tillsammans med fyra andra avelsgrupper, återigen så sa stormatte att de bara skulle komma sist. Tji fick hon, för det blev en BIS2-placering för min mamma och syskon! Och min matte klarade det nästan också, fast min syster Kenza nu var lika "valpig" som de påstod att jag var.

Efter en lång dag fick jag äntligen komma hem och sova, sova, sova... Och om det nu blir fler utställningar så önskar jag mig ett eget utställningskoppel, och en nummerlappshållare till matte, i julklapp.